Araucaria araucana - vilken höjdare

Jag måste få berätta om vår brödgran eller apträd som det också kallas. Vi föredrar det sistnämnda. Inte nog med att den är Chiles nationalsymbol, det är också vår trädgårds mest fotograferade objekt. Vårt första möte var på Stenåsa Gardencenter i Varberg och året var 1996.

Båda min hustru och jag fascinerades genast av dess exotiska utseende med de långa bläckfiskarm-liknande grenarna och de rakblads-vassa bladen. Man förstår varför somliga kallar kallar trädet för "apskräck". Aporna drar sig nog för att klättra i ett sådant träd. Vi ville dock ha ett större exemplar än vad som fanns på lager.

Men Arne Kastberg, ägare till Stenåsa, var just på väg till Holland och lovade att göra en insats. Och efter någon vecka hade vi ett praktexemplar i trädgården, mycket välväxt och ca 140 cm högt. Nu gällde det bara att överleva en svensk vinter. Enligt all information i böcker och data bör vintertempraturen inte understiga 10 minusgrader.

Detta har vi också försökt att följa genom åren med en rejäl vintertäckning. Underst en vit filtliknande svepning och utanpå den en grön specialduk sydd och formad som en påse, lätt att trä över. Dessa närkamper vår och höst blev till blodiga fighter som i regel slutade med sönderrivna armar och trasiga arbetskläder. Inte ens skyddshandskar hjälpte. Men detta ledde också till en slags hatkärlek mellan oss

November och december 2004 var ovanligt milda och vintertäckningen gjorde att Araucarian snarare svettades än frös.

... Det kom något mycket värre! Stormen Gudrun!

Men istället för kylan kom något mycket värre: GUDRUN!! Skyddet runt apträdet tjänade då som vindfång istället och stormen pressade med obändig kraft ned trädet i brygga. Mitt i natten fick va ta oss ut i trädgården och slita av skyddsväven och staga upp trädet med rep. Det lyckades över förväntan - stormen avtog. Då kom kylan!. 10 dagar pendlade temperaturen mellan 12-20 minus. Max var en natt med minus -21 grader och 17 sekundmeters vind. Vid den tiden hade vi för länge sedan sagt adjö till vårt kära apträd. Det såg för ynkligt ut. Men när våren kom kunde vi med glädje konstatera små gröna utspring i grentopparna, och som blev allt större och större med tiden och i maj hade det återhämtat sig helt.

Sedan den dagen har vi slutat med vintertäckning och i år skriver vi 2010 och trädet är 4,60 m högt. Och inte nog med det, det har också velat visa sin tacksamhet för god omvårdnad.

Den har presenterat en botanisk kuriositet: EN HONKOTTE!

Björn Aldén på botaniska trädgården i Göteborg säger sig aldrig ha sett, hört eller läst att någon Araucaria i Sverige fått kottar. (Men tyvärr lär den dock vara steril). Naturligtvis blev vi mycket stolta, så stolta som ett par adoptivföräldrar kan bli.

En liten uppdatering

När dessa rader skrivs är det julveckan 2009. Vädret är ganska milt och meterologen har spått lite snö. Men oroande rykten börjat gå om en riktig vargavinter. Jag får väl avvakta med slutet på storyn än så länge.